Att komma hem

Tänk att den här förmiddagen var exakt vad jag behövde. Den är så unik "Rosendalsstämningen". Den får en att känna sig hemma, inte bara i lokalerna men också i sig själv. Den senaste veckan har jag känt som om hela jag var i ett enda stort virrvarr. Inte en enda tanke kändes som om den låg rätt och att inte ha kontroll över sina tankar får mig lätt att bli stressad.

Därför blev det så bra när jag klev innanför dörrarna och drog in ett djupt helande andetag av "Rosendalsandan". Allt virrvarr av tankar föll på något magiskt sätt på plats och jag kände mig hemma igen.
Sedan tog jag mig ett varv runt skolan och kollade på de platser där jag utvecklades så mycket som person. Därefter satte jag mig längst bak på den bästa föreläsningen från jo-dagarna. Björn Häger som pratade om intervjuteknik - lika bra nu som då vill jag lova - och bara njöt.

I pausen gick jag och kramade om den bästa lärartrion i världen, mina idoler: Nadja, Tony och Anders. Vi pratade lite om dem och mycket om mig. Vilket är vanligt när man träffar sentimitala lärare...
Men det gör mig ingenting för vilken människa mår inte bra av att höra lite beröm? För det får man i skolan, (även om det handlar om att jag har så mycket kunskap om annat än journalistik) det är naturligt där och det är väl därför jag saknar Rosendal ibland (okej, kanske lite oftare än ibland). I arbetslivet kommer inte beröm lika naturligt och ofta som i skolan. Det tycker jag är synd.

Så denna förmiddag var för helt egoistiska syften. Och det skäms jag inte över för jag mår otroligt bra nu. Jag är hemma igen.

Vänner

Idag var jag på bio med två av mina bästa vänner. Filmen var det bra kvalité på och så var sällskapet. Jag vill att ni ska veta att för dessa två människor skulle jag kunna göra mycket.

Grejen är att jag förväntar mig ingenting speciellt tillbaka, jag är bara så otroligt tacksam för att de finns i mitt liv. Mina vänner, vilken lycklig människa jag är.

Det var bara det jag ville säga. Tack.

Lyssnar på i detta nu:

22:43

22:43 det är då som jag får en oförklarlig längtan för att skriva så där vackert och poetiskt och dela med mig till allt och alla. De flesta gångerna har jag redan stängt av datorn vid det här laget men inte ikväll. Ikväll lyssnar jag på "höstig" musik och funderar på framtiden.

4 veckor är det kvar, sedan byter jag arbetsplats. Det är en större sak, faktiskt dubbelt så stor. Tänk att vår lilla Ica - den som är som den femte familjemedlemmen - går i graven och på något magiskt sätt blir större, bättre och... ja?

Bäst, det hoppas jag i alla fall. Folk frågar mig hur det känns med att bli Kvantum och det enda sättet jag kan förklara det på är att jag är så stolt. Tänk vad min familj har kämpat och jobbat och gjort så bra i flera, flera år och nu får de äntligen belöningen. Det är inte många personer i Sverige som får äran att bygga en ny Ica butik men mina föräldrar får det och jag är den stoltaste dottern i världen.

Men det är mycket jobb såklart och med fyra veckor kvar blir det extra mycket jobb, jag funderar lite lätt hur jag ska hinna göra allt det jag vill ha klart innan invigningen för jag vill verkligen ha det klart! Dessutom ska jag hinna gå ut BLU emellan.... Tur att jag lärde mig att hantera arbetsbörda på gymnasiet säger jag bara. "Keep calm and carry on" var mitt motto då och är det fortfarande. Man tog ett djupt andetag och grävde ned sig i vilken uppgift det nu var och på något sätt kom man ut levande.

Dessutom har jag inte lyckas skaka av mig min förkylning än... jag vill ju träna och skaffa energi så att jag klarar av de här fyra veckorna! SUCK!

Annars är det bra, hoppas du mår bra, det här tycker jag är bra just nu 22:43: