Tänk att den här förmiddagen var exakt vad jag behövde. Den är så unik "Rosendalsstämningen". Den får en att känna sig hemma, inte bara i lokalerna men också i sig själv. Den senaste veckan har jag känt som om hela jag var i ett enda stort virrvarr. Inte en enda tanke kändes som om den låg rätt och att inte ha kontroll över sina tankar får mig lätt att bli stressad.
Därför blev det så bra när jag klev innanför dörrarna och drog in ett djupt helande andetag av "Rosendalsandan". Allt virrvarr av tankar föll på något magiskt sätt på plats och jag kände mig hemma igen.
Sedan tog jag mig ett varv runt skolan och kollade på de platser där jag utvecklades så mycket som person. Därefter satte jag mig längst bak på den bästa föreläsningen från jo-dagarna. Björn Häger som pratade om intervjuteknik - lika bra nu som då vill jag lova - och bara njöt.
I pausen gick jag och kramade om den bästa lärartrion i världen, mina idoler: Nadja, Tony och Anders. Vi pratade lite om dem och mycket om mig. Vilket är vanligt när man träffar sentimitala lärare...
Men det gör mig ingenting för vilken människa mår inte bra av att höra lite beröm? För det får man i skolan, (även om det handlar om att jag har så mycket kunskap om annat än journalistik) det är naturligt där och det är väl därför jag saknar Rosendal ibland (okej, kanske lite oftare än ibland). I arbetslivet kommer inte beröm lika naturligt och ofta som i skolan. Det tycker jag är synd.
Så denna förmiddag var för helt egoistiska syften. Och det skäms jag inte över för jag mår otroligt bra nu. Jag är hemma igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar