När jag satt på tåget bort från denna underbara lilla fjällby hade jag ett enormt sug till att skriva ned allt jag kände just där och då. Och jag gjorde det, ett tag, sedan var jag tvungen att hejda mig då hela jag bara svämmade över av känslor. Jag var så pass fylld av så många känslor att jag inte kunde formulera läsbara meningar längre. En sida fick jag ihop, därefter törstade jag mitt skrivsug med att skriva ned det jag såg. En törst som släcktes snabbt av tristess (jag kan bara skriva om vackra norrländska hus, skog, öppna fält, fjäll och fluffiga moln så pass länge liksom...).
Så jag bestämde mig för att sätta lite tid emellan mig och Åre. För att - förhoppningsvis - tämja alla dessa känslor som flöt runt i min kropp.
Och, ja. Nu efter sisådär 16 dagar känns det inte lika mycket längre. Minnet av de där sista dagarna i det underbara gyllene solskenet har blivit lite mindre rosengyllengulfärgade och lite mer realistiskt färgade.
Eller vem försöker jag lura? Jag så klart! Jag skriver det där för att inte få mig själv att framstå som en romantisk idiot (romantik gör en lätt lite idiotisk).
Varje bild, varje minne, just nu, översvämmas av den där rosengyllengula färgen. För det var så det var!
Mina sista veckor i Åre var fylld av sol, vänner och glädje. En kombo som blir rosengyllengulfärgad. Jag skyller mycket på solen, för när jag får i mig en stor dos av D-vitamin (speciellt där runt April då våren brukar komma) blir jag som nykär. Allt blir bara fantastiskt, alla människor är fantastiska, vädret är fantastiskt, maten är fantastiskt, musiken är fantastisk, naturen är fantastisk... Ni fattar. Hela jag blir som en romantisk bomb redo att sprängas vid första regnstänk!
Och ärligt talat, på typ 17 dagar har jag inte sett solen (så ni kan väl föreställa er hur jag har känt mig. Tänk: urblåst ballong). En snutt igår och på direkten blev jag sådär "allt är fantastiskt". PÅ DIREKTEN!
Jag vill bara påpeka att mitt kärleksförhållande med solen inte sker hela tiden. Mitt på dagen på sommaren är den inte lika romantisk som mitt på dagen i april/maj. Nej, nej. Jag blir som kärast i solen när den lyser med det där gyllene ljuset. Så det betyder att sommarkvällar och sommarmornar också är tillfällen jag blir sådär "allt är fantastiskt"- kär.
Och det här är inget skämt. ALLA bra minnen som jag fylls av den där överväldigande känslan av "för mycket känslor". Spelas upp i mitt sinne med det där rosengyllengul färgskalan. ALLA. Det är som att alla mina fina minnen har fått ett Instagramfilter.
Och ja, det var väl det jag ville säga inatt. Den där resumén får vi prova igen imorgon.
Avslutningsvis vill jag tillägga att nej. Jag har inte tyckt att livet är piss i två veckor (nu när jag läser tillbaka på texten ser jag att det kan tolkas så). Jag tycker att det har varit väldigt skönt att komma hem. Det är bara det att det känns som att någonting saknas! Troligtvis lite rosengyllengul färg.
God natt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar