Jazz med ett öppet sinne

Hej!

Vet inte vad jag vill säga, men jag har bara ett enormt sug att uttrycka mig i text. Så läs det här med öppna sinnen. Eftersom jag just nu när jag skriver dessa ord inte vet vart texten kommer att bära mig.

I gymnasiet kallade vi det här flödesskrivning, oftast fick vi ett ord som eller en sak eller en mening som vi skulle börja med sedan var det bara att skriva på. Öppna sinnena och låta det flöda. Låta tankarna gå rakt ned i tangenterna. Fastnade vi skulle vi bara upprepa ordet vi fastnade på ett antal gånger till flödet öppnade sig igen.

Efter ett visst antal minuters flöde skulle vi läsa upp det vi skrev. Jag kommer ihåg att efter vårt första flödesskrivning blev jag förvånad att jag var en av de få som skrev i jag-form och direkt från mina egna tankar, upplevelser och åsikter. Många av mina klasskamrater skrev vackra fiktiva texter i sina flöden, jag skrev allt som oftast dagboksinlägg.

Jag har aldrig slutat att flödesskriva. Jag har alltid en textbok och en penna med mig i min väska där jag klottrar ned tankar, känslor (mest känslor) och saker jag ser. Jag skriver alltid med grunden i mig själv, allt är väldigt dagboksbaserat, kanske är det en dagbok. Enda skillnaden är att jag sällan berättar om min dag och jag skriver mer sällan än ofta. Förra året skrev jag varje måndag på väg hem från Matilda och våra Homelandkvällar. Nu skriver jag när jag har lust, när jag känner att jag behöver skriva av mig. När jag känner att jag behöver dokumentera mina tankar.

Den här bloggen är ingen vanlig blogg med dagens outfit eller berättelser om vad jag har gjort under dagen. Den här bloggen innehåller tankar och åsikter som jag bara måste dela med mig. Tankar som så länge har grott inom mig men som nu när jag bor här i Åre fått tid att utvecklas och filosoferats.

Jag tror mycket beror på att jag går extremt mycket här uppe. Jobbar jag går jag ca 10 000 steg om dagen, det är ungefär 40 minuter i friska luften. 20 minuter ned för berget och 20 minuter upp för. Jag njuter av dessa 10 000 steg, jag tackar ofta nej till skjuts eftersom den här promenaden är min och mina tankars promenad. Det är tiden då jag får bearbeta en dröm eller ett möte eller en dag. Mycket av det jag skriver ned dyker upp under denna promenad.

När jag bodde hemma hos mamma och pappa gick jag också väldigt mycket och det var också då jag skrev väldigt mycket. Det var under dessa promenader till och från skolbussen/gymet/jobbet jag kom på berättelser. Filmer.

Konstigt nog har jag aldrig lyckats skriva ned dessa berättelser. Sure, jag har börjat några gånger men jag har aldrig lyckats fortsätta och avsluta. Jag vet ärligt talat inte vad det beror på. Självklart har jag mina teorier. Men jag vet inte säkert. Kanske har det med att jag vill att det alltid ska vara perfekt, kanske har det med att jag inte har hela berättelsen klar när jag sätter mig ned, så jag vet inte vart jag ska börja. Kanske och mest troligt är anledningen till att jag inte kan skriva ned dessa historier är för att jag inte vet varför jag ska göra det. Jag kan inte svara på frågan "Vad vill jag med denna text?". Vill jag att det ska bli en riktig film? Vill jag att det ska bli en riktig bok? Vill jag att någon ska läsa texten och bli berörd?

Det är lätt att skriva här i bloggen för jag vet att det jag skriver skriver jag för både mig själv och för andra. Jag vill dela med mig av mig.

Jag vet varför jag skriver i min skrivbok. Jag skriver för att jag behöver "skriva av mig".

Men att börja skriva på ett manus... ja?

Jag vet att jag inte vill jobba med att skriva. Inte just nu, det är inte det som driver mig. Jag vill jobba med mat.

Jag känner lite så att jag är som dem som säger att de älskar att laga och skapa mat men vill inte jobba med det för då tror de att de kommer att tappa "glöden". Lite så känner jag just nu med mitt skrivande. Fast bara mitt fiktiva skrivande. Jag skulle aldrig tacka nej till att jobba som krönikör men för mig är det en annan sak. Som krönikör skriver man med bas i sig själv. Som fiktiv författare gör man inte det... typ.

Aja, nu har jag fått skriva av mig. Texten tog mig inte dit jag trodde att den skulle ta mig. Jag hade tänkt att jag skulle skriva lite om jazz och vad det gör med mig eller skriva lite om Pocahontas som jag såg om för sjuttioelfte gången. Men det får kanske bli en annan gång.

Här är den jazziga spellistan jag lyssnade på när jag skrev det här :)

Att vara 90-talist

På Facebook dök den här krönikan av Jenny Strömstedt upp i mitt newsfeed.
Herregud om det är så här vi 90-talister ses av allmänheten känner jag mig lite rädd! Jag tänkte ta tillfället i akt och påpeka lite saker som jag tänkte på med den här krönikan.

[...]konstaterar lärare på flera olika skolor att det nog finns faktorer som inte har med skolan att göra som får effekt på resultaten. "Den nya generationen barn har inte samma uthållighet. De tröttnar snabbare på en aktivitet, säger en fritidspedagog som jobbat i 40 år på låg- och mellanstadiet. De börjar med att fråga i stället för att ta reda på svaret själva. De kräver mycket mer vuxenhjälp". (ur: "En ny generation som vill glida genom livet", Expressen, 15/2-2014)

För det första finns det inga 90-talister kvar i mellanstadiet längre, där har vi kommit in på 00-generationen. För det andra känner jag verkligen inte igen mig i det där citatet. MIN generationen är generationen som har fått lära oss att det alltid finns ett svar på en fråga. Vi är generationen som inte nöjer oss med att en fråga lämnas obesvarad. Vi vill veta, och tar reda på det. Och om det innebär att fråga någon som vi ser som påläst och kunnig eller Google spelar det ingen roll.
Och för det tredje, hur sjutton tror den här människan att barn lär sig? Barn lär sig genom att fråga!

[...]Samtidigt berättar en bekymrad trafikskolelärare att uppemot hälften av alla körkortsaspiranter som tar teoriprovet för första gången kuggar. Studenterna tycker att det är tråkigt att plugga och testar om det går ändå, påstår han. (ur: "En ny generation som vill glida genom livet", Expressen, 15/2-2014)

Ja, plugga körkortsteori var tråkigt och det har det varit i alla tider. Och vad spelar det för roll att testa sina kunskaper? Klarar man det så klarar man det, klarar man det inte så klarar man det inte och får plugga lite till för att klara det. Och har inte folk i alla tider haft svårt med teoriprovet? Och har inte teoriprovet blivit svårare? Och om ni undrar, klarade jag och fem av mina jämnåriga vänner teoriprovet på första försöket... Så det så.

De är luststyrda, visar generationsforskarna. De har en osviklig "känna-efter" radar som med föräldrarnas hjälp är kalibrerad på att undvika allt som smärtar och är tråkigt och som leder till personliga uppoffringar.

De kommer möjligen också att lyckas med sin bedrift att glida genom livet utan att känna mjölksyran bränna i låren eftersom det fortfarande inte finns något svar på vilka krav som deras framtida värld kommer att ställa på dem. (ur: "En ny generation som vill glida genom livet", Expressen, 15/2-2014)

Med andra ord. Vi är lite lata, vi orkar inte att ta i. Vi gör inte mer än vad som krävs och väntar på "the big break". 

Jag hoppas verkligen inte att det är så här vi ska bli ihågkomna. 

Jag önskar att vi 90-talister ska bli ihågkomna som generationen som inte tog någon skit och följde våra drömmar. Jag önskar att vi 90-talister ska beundras för att vi satsade hårt på det vi verkligen ville göra, och det vi verkligen brann för.

Det är i alla fall så jag ser på mig och mina jämnåriga vänner. Vi är dem som jobbar för att tjäna pengar till "den där resan" och "den där bilen" och "den där lägenheten". Vi sätter upp ett tydligt (om än kortsiktigt) mål och jobbar mot det. Och när vi jobbar, jobbar vi effektivt och noggrant. Jag tror att det är här som andra äldre generationer ser oss som "glidargenerationen". Äldre generationen ser inte de kortsiktiga målen som vi faktiskt kämpar för.

Vi är uppfostrade att "det viktigaste är att man har kul" och att "det är viktigt att man prövar, för man vet inte förrns man har provat".

Många av oss vet inte vad vi vill göra i framtiden, men det vi vet är att vi vill göra något som vi tycker om. Så under tiden vi listar ut vad vi är ämnade för att göra "när vi blir vuxna" prövar vi oss fram, och väljer helst det som känns bra just nu. För varför ska vi ödsla tid på något som inte ger oss något eller något som vi inte trivs med?

En arbetsplats blir trevligare om de anställda verkligen vill vara där och att plugga blir lättare om man tycker att det är kul. Vi får bättre resultat (både på arbetsplats och i skola) om vi bryr oss om det vi håller på med - om vi lägger lite känsla i det.

Och jag tror att när vi väl hittar det vi verkligen brinner för, när vi hittat det vi vill göra kommer vi att ta i tills mjölksyran sprutar. Jag har en känsla av att min generation kommer att uträtta något makalöst. Vi som inte nöjer oss med att ha en obesvarad fråga.

 

Rättvisa

Vill ni veta något fascinerande? När jag var 18 år lärde jag mig att kvinnor och män i Sverige fortfarande inte har lika lön. När jag var arton.

Det var som att vakna upp ur en dröm. En underbar dröm där jag trodde att kvinnor vann kampen om lönerna runt 1995. Hur kunde jag ha blivit så vilseledd?

Nja, så konstigt är det väl inte jag är ju född 1991 det betyder att jag var 6 år när Spice Girls släppte "Wannabe". Jag är uppfödd på Girlpower! Alla kvinnor i min närhet var starka kvinnor med bestämda åsikter. Min farmor och min mormor var chefer där de jobbade. I skolan blev pojkar och flickor behandlade lika. Barnprogrammen var jämställda och min favorit Disneyfilm var Pocahontas.

Jag vet att min mamma och pappa aldrig aktivt har uppfostrat mig och min bror till ojämlikhet. Jag har fått lära mig att man behandlar alla människor som man själv vill bli behandlad. Jag har fått lära mig att jag måste sätta mig in i någons situation innan jag dömer. Så att kvinnor och män skulle få olika lön för samma jobb var och är ju helt absurt. Det går bara inte att få in i hjärnan att det är verklighet 2014!

Däremot finns det en sak som jag och alla mina väninnor i samma ålder har fått lära sig från barnsben och som jag tror är en anledning till att vårt samhälle ser ut som det gör. Ett samhälle där kvinnor objektifieras, ett samhälle där man inte kan ha en stor rumpa och ha den ifred. Ett samhälle där kvinnor blir slagna av de män som de ska kunna lita mest på.

Några av er kanske vet vad jag menar "Han är bara sån för att han tycker om dig", "bry dig inte om det - killar i hans ålder gör sånt", "Ta inte åt dig - det är normalt".

Jag har hört det här av alla vuxna, lärare, föräldrar, släktingar etc. Vuxna människor som jag har litat på och som jag har sett upp till har sagt det här till mig. INGEN har reagerat på att det kanske kan vara lite fel att säga så till en tjej som blir utsatt för hur hon ser ut, beter sig och låter. Ja ni förstår väl. Med idoler som Pocahontas och Spice Girls kan ni kanske föreställa er hur jag var i ung ålder. Inte rädd för att höras är väl hur man skulle sammanfatta det utan att gå in på detaljer. Jag blev utsatt för mobbing för att jag var annorlunda. För att jag hade självförtroende och mognad i litervis.

Jag ska inte säga att ingen ställde upp för mig. Det gjorde dem, mobbing är allvarligt och tas allvarligt av skolorna. Samtal med föräldrar, de som mobbar och den som blivit mobbad sker när mobbing rapporteras. Möten där man pratar om hur allvarligt det är och hur det inte ska hända igen. Den som har blivit mobbad får fullt stöd. Eller?

Jag kommer ihåg det så tydligt hur min lärare i mellanstadiet (fullt medvetande om att jag hade blivit mobbad) tyckte att jag överdrev när jag började gråta efter att killarna hade retats och till slut kastat saker (kommer inte ihåg exakt vad) på min rumpa. För att den var en sån bra måltavla. "Du överreagerar" "De är bara killar - de är sånna".

JAG fick en utskällning av samma (kvinnliga) lärare en gång för att jag skällde ut en kille när han puttade ned min kvinnliga klasskamrat i marken. Jag tog till de hårdaste ord jag hade. Jag svor och kallade honom idiot och fe. Just då kommer min lärare ut och skäller ut MIG för att jag svär. Aldrig har jag känt mig så sviken jag trodde hon kom ut för att stötta mig, men icke.

Oj, nu kände jag att jag tappade tråden. Jag blev alldeles uppjagad när mina barndomsminnen väcktes till liv. Det jag vill komma till är att jag tror inte att det krävs så svår psykologi för att lista ut varför vi kvinnor låter oss utsättas för alla douchebags där ute i världen. Varför utvecklingen går så långsamt för ett jämställt samhälle. Vi MÅSTE sluta lära pojkar och flickor att det inte är okej att mobbas (i brist på bättre ord (mobbing innefattar allt ont)) oavsett hur mycket man tycker om någon.

Vi kan inte lära upp unga tjejer att när hon mobbas får hon uppmärksamhet för att någon tycker om henne. Att det är så det fungerar. Det är ju helt galet!

Nej, den gyllene regeln ska tillämpas och följas. Det tycker jag i alla fall.

En låt som inspirerar mig just nu av två kvinnor som inspirerar ännu mer: