Att vara 90-talist

På Facebook dök den här krönikan av Jenny Strömstedt upp i mitt newsfeed.
Herregud om det är så här vi 90-talister ses av allmänheten känner jag mig lite rädd! Jag tänkte ta tillfället i akt och påpeka lite saker som jag tänkte på med den här krönikan.

[...]konstaterar lärare på flera olika skolor att det nog finns faktorer som inte har med skolan att göra som får effekt på resultaten. "Den nya generationen barn har inte samma uthållighet. De tröttnar snabbare på en aktivitet, säger en fritidspedagog som jobbat i 40 år på låg- och mellanstadiet. De börjar med att fråga i stället för att ta reda på svaret själva. De kräver mycket mer vuxenhjälp". (ur: "En ny generation som vill glida genom livet", Expressen, 15/2-2014)

För det första finns det inga 90-talister kvar i mellanstadiet längre, där har vi kommit in på 00-generationen. För det andra känner jag verkligen inte igen mig i det där citatet. MIN generationen är generationen som har fått lära oss att det alltid finns ett svar på en fråga. Vi är generationen som inte nöjer oss med att en fråga lämnas obesvarad. Vi vill veta, och tar reda på det. Och om det innebär att fråga någon som vi ser som påläst och kunnig eller Google spelar det ingen roll.
Och för det tredje, hur sjutton tror den här människan att barn lär sig? Barn lär sig genom att fråga!

[...]Samtidigt berättar en bekymrad trafikskolelärare att uppemot hälften av alla körkortsaspiranter som tar teoriprovet för första gången kuggar. Studenterna tycker att det är tråkigt att plugga och testar om det går ändå, påstår han. (ur: "En ny generation som vill glida genom livet", Expressen, 15/2-2014)

Ja, plugga körkortsteori var tråkigt och det har det varit i alla tider. Och vad spelar det för roll att testa sina kunskaper? Klarar man det så klarar man det, klarar man det inte så klarar man det inte och får plugga lite till för att klara det. Och har inte folk i alla tider haft svårt med teoriprovet? Och har inte teoriprovet blivit svårare? Och om ni undrar, klarade jag och fem av mina jämnåriga vänner teoriprovet på första försöket... Så det så.

De är luststyrda, visar generationsforskarna. De har en osviklig "känna-efter" radar som med föräldrarnas hjälp är kalibrerad på att undvika allt som smärtar och är tråkigt och som leder till personliga uppoffringar.

De kommer möjligen också att lyckas med sin bedrift att glida genom livet utan att känna mjölksyran bränna i låren eftersom det fortfarande inte finns något svar på vilka krav som deras framtida värld kommer att ställa på dem. (ur: "En ny generation som vill glida genom livet", Expressen, 15/2-2014)

Med andra ord. Vi är lite lata, vi orkar inte att ta i. Vi gör inte mer än vad som krävs och väntar på "the big break". 

Jag hoppas verkligen inte att det är så här vi ska bli ihågkomna. 

Jag önskar att vi 90-talister ska bli ihågkomna som generationen som inte tog någon skit och följde våra drömmar. Jag önskar att vi 90-talister ska beundras för att vi satsade hårt på det vi verkligen ville göra, och det vi verkligen brann för.

Det är i alla fall så jag ser på mig och mina jämnåriga vänner. Vi är dem som jobbar för att tjäna pengar till "den där resan" och "den där bilen" och "den där lägenheten". Vi sätter upp ett tydligt (om än kortsiktigt) mål och jobbar mot det. Och när vi jobbar, jobbar vi effektivt och noggrant. Jag tror att det är här som andra äldre generationer ser oss som "glidargenerationen". Äldre generationen ser inte de kortsiktiga målen som vi faktiskt kämpar för.

Vi är uppfostrade att "det viktigaste är att man har kul" och att "det är viktigt att man prövar, för man vet inte förrns man har provat".

Många av oss vet inte vad vi vill göra i framtiden, men det vi vet är att vi vill göra något som vi tycker om. Så under tiden vi listar ut vad vi är ämnade för att göra "när vi blir vuxna" prövar vi oss fram, och väljer helst det som känns bra just nu. För varför ska vi ödsla tid på något som inte ger oss något eller något som vi inte trivs med?

En arbetsplats blir trevligare om de anställda verkligen vill vara där och att plugga blir lättare om man tycker att det är kul. Vi får bättre resultat (både på arbetsplats och i skola) om vi bryr oss om det vi håller på med - om vi lägger lite känsla i det.

Och jag tror att när vi väl hittar det vi verkligen brinner för, när vi hittat det vi vill göra kommer vi att ta i tills mjölksyran sprutar. Jag har en känsla av att min generation kommer att uträtta något makalöst. Vi som inte nöjer oss med att ha en obesvarad fråga.