Rättvisa

Vill ni veta något fascinerande? När jag var 18 år lärde jag mig att kvinnor och män i Sverige fortfarande inte har lika lön. När jag var arton.

Det var som att vakna upp ur en dröm. En underbar dröm där jag trodde att kvinnor vann kampen om lönerna runt 1995. Hur kunde jag ha blivit så vilseledd?

Nja, så konstigt är det väl inte jag är ju född 1991 det betyder att jag var 6 år när Spice Girls släppte "Wannabe". Jag är uppfödd på Girlpower! Alla kvinnor i min närhet var starka kvinnor med bestämda åsikter. Min farmor och min mormor var chefer där de jobbade. I skolan blev pojkar och flickor behandlade lika. Barnprogrammen var jämställda och min favorit Disneyfilm var Pocahontas.

Jag vet att min mamma och pappa aldrig aktivt har uppfostrat mig och min bror till ojämlikhet. Jag har fått lära mig att man behandlar alla människor som man själv vill bli behandlad. Jag har fått lära mig att jag måste sätta mig in i någons situation innan jag dömer. Så att kvinnor och män skulle få olika lön för samma jobb var och är ju helt absurt. Det går bara inte att få in i hjärnan att det är verklighet 2014!

Däremot finns det en sak som jag och alla mina väninnor i samma ålder har fått lära sig från barnsben och som jag tror är en anledning till att vårt samhälle ser ut som det gör. Ett samhälle där kvinnor objektifieras, ett samhälle där man inte kan ha en stor rumpa och ha den ifred. Ett samhälle där kvinnor blir slagna av de män som de ska kunna lita mest på.

Några av er kanske vet vad jag menar "Han är bara sån för att han tycker om dig", "bry dig inte om det - killar i hans ålder gör sånt", "Ta inte åt dig - det är normalt".

Jag har hört det här av alla vuxna, lärare, föräldrar, släktingar etc. Vuxna människor som jag har litat på och som jag har sett upp till har sagt det här till mig. INGEN har reagerat på att det kanske kan vara lite fel att säga så till en tjej som blir utsatt för hur hon ser ut, beter sig och låter. Ja ni förstår väl. Med idoler som Pocahontas och Spice Girls kan ni kanske föreställa er hur jag var i ung ålder. Inte rädd för att höras är väl hur man skulle sammanfatta det utan att gå in på detaljer. Jag blev utsatt för mobbing för att jag var annorlunda. För att jag hade självförtroende och mognad i litervis.

Jag ska inte säga att ingen ställde upp för mig. Det gjorde dem, mobbing är allvarligt och tas allvarligt av skolorna. Samtal med föräldrar, de som mobbar och den som blivit mobbad sker när mobbing rapporteras. Möten där man pratar om hur allvarligt det är och hur det inte ska hända igen. Den som har blivit mobbad får fullt stöd. Eller?

Jag kommer ihåg det så tydligt hur min lärare i mellanstadiet (fullt medvetande om att jag hade blivit mobbad) tyckte att jag överdrev när jag började gråta efter att killarna hade retats och till slut kastat saker (kommer inte ihåg exakt vad) på min rumpa. För att den var en sån bra måltavla. "Du överreagerar" "De är bara killar - de är sånna".

JAG fick en utskällning av samma (kvinnliga) lärare en gång för att jag skällde ut en kille när han puttade ned min kvinnliga klasskamrat i marken. Jag tog till de hårdaste ord jag hade. Jag svor och kallade honom idiot och fe. Just då kommer min lärare ut och skäller ut MIG för att jag svär. Aldrig har jag känt mig så sviken jag trodde hon kom ut för att stötta mig, men icke.

Oj, nu kände jag att jag tappade tråden. Jag blev alldeles uppjagad när mina barndomsminnen väcktes till liv. Det jag vill komma till är att jag tror inte att det krävs så svår psykologi för att lista ut varför vi kvinnor låter oss utsättas för alla douchebags där ute i världen. Varför utvecklingen går så långsamt för ett jämställt samhälle. Vi MÅSTE sluta lära pojkar och flickor att det inte är okej att mobbas (i brist på bättre ord (mobbing innefattar allt ont)) oavsett hur mycket man tycker om någon.

Vi kan inte lära upp unga tjejer att när hon mobbas får hon uppmärksamhet för att någon tycker om henne. Att det är så det fungerar. Det är ju helt galet!

Nej, den gyllene regeln ska tillämpas och följas. Det tycker jag i alla fall.

En låt som inspirerar mig just nu av två kvinnor som inspirerar ännu mer: