livet

Asså mitt liv just nu!

Jag konstaterade i och för sig ganska tidigt in i den här utbildningen att ja, jag valde rätt.

Saken är väl den att det blir bara mer och mer tydligt för var dag som går att ja, jag valde rätt. Den här utbildningen (Gastronomi - kreativ matlagning) är så mycket mer än en matutbildning. Det är en utbildning i tiden där vi får alla hjälpmedel för att lyckas i framtiden på en arbetsmarknad som skriker efter sådana som oss.

Det vill säga vi som är intresserade av mat och dryck och inte är rädda att ta i och jobba hårt.

Så ja, det jag vill säga är väl att jag mår bra. Jag bara känner att jag har hamnat rätt på rätt tid i mitt liv. Det är så skönt att ha jobbat lite, rest lite, levt lite och sett lite innan jag började plugga. Det är så kul att sitta på lektionerna och kunna sätta in det jag lär mig i riktiga situationer som jag har varit med om. Det blir ett annat sätt att lära sig på som är helt underbart.

Nämnde jag att jag har valt rätt?

Visst det är inte überlätt att komma tillbaka in i ett plugg-mindset igen (det var trots allt nästan fem år sedan jag tog studenten) och ibland tryter motivationen (ganska många gånger skulle nog mina klasskamrater säga...) men jag har sååååå kul!

Okej, förstår ni? Jag mår bra och har hur kul som helst! Fler borde få gå på Restauranghögskolan i Umeå, det är min åsikt. Mer gastronomiprogram till folket!

(source)

En känsla

Jag har försökt! Jag lovar!

Men att få ned en resumé om min Åreupplevelse verkar vara ett omöjligt uppdrag.

Ingenting av det jag har klottrat ned är läsbart, nej läsbart är det men inte förståeligt (hmm... vet inte om "förståeligt" är ett ord).

Det enda jag kan ta på som är lätt att förstå är den där känslan. Den där känslan jag får när jag ser på bilder från Åre och tänker på mina underbara vänner jag träffade där uppe.

Känslan är en varm, spridande, tjock glöd djupt där inne i bröstet. Det är Åre.

Kärlek - helt enkelt.

Kärleksmorötterna från Åre

En resumé

Idag är det över två veckor sedan jag sa "hej då" till Åre och alla underbara människor jag mötte där.

När jag satt på tåget bort från denna underbara lilla fjällby hade jag ett enormt sug till att skriva ned allt jag kände just där och då. Och jag gjorde det, ett tag, sedan var jag tvungen att hejda mig då hela jag bara svämmade över av känslor. Jag var så pass fylld av så många känslor att jag inte kunde formulera läsbara meningar längre. En sida fick jag ihop, därefter törstade jag mitt skrivsug med att skriva ned det jag såg. En törst som släcktes snabbt av tristess (jag kan bara skriva om vackra norrländska hus, skog, öppna fält, fjäll och fluffiga moln så pass länge liksom...).

Så jag bestämde mig för att sätta lite tid emellan mig och Åre. För att - förhoppningsvis - tämja alla dessa känslor som flöt runt i min kropp.

Och, ja. Nu efter sisådär 16 dagar känns det inte lika mycket längre. Minnet av de där sista dagarna i det underbara gyllene solskenet har blivit lite mindre rosengyllengulfärgade och lite mer realistiskt färgade.

Eller vem försöker jag lura? Jag så klart! Jag skriver det där för att inte få mig själv att framstå som en romantisk idiot (romantik gör en lätt lite idiotisk). 

Varje bild, varje minne, just nu, översvämmas av den där rosengyllengula färgen. För det var så det var!

Mina sista veckor i Åre var fylld av sol, vänner och glädje. En kombo som blir rosengyllengulfärgad. Jag skyller mycket på solen, för när jag får i mig en stor dos av D-vitamin (speciellt där runt April då våren brukar komma) blir jag som nykär. Allt blir bara fantastiskt, alla människor är fantastiska, vädret är fantastiskt, maten är fantastiskt, musiken är fantastisk, naturen är fantastisk... Ni fattar. Hela jag blir som en romantisk bomb redo att sprängas vid första regnstänk!

Och ärligt talat, på typ 17 dagar har jag inte sett solen (så ni kan väl föreställa er hur jag har känt mig. Tänk: urblåst ballong). En snutt igår och på direkten blev jag sådär "allt är fantastiskt". PÅ DIREKTEN!

Jag vill bara påpeka att mitt kärleksförhållande med solen inte sker hela tiden. Mitt på dagen på sommaren är den inte lika romantisk som mitt på dagen i april/maj. Nej, nej. Jag blir som kärast i solen när den lyser med det där gyllene ljuset. Så det betyder att sommarkvällar och sommarmornar också är tillfällen jag blir sådär "allt är fantastiskt"- kär.

Och det här är inget skämt. ALLA bra minnen som jag fylls av den där överväldigande känslan av "för mycket känslor". Spelas upp i mitt sinne med det där rosengyllengul färgskalan. ALLA. Det är som att alla mina fina minnen har fått ett Instagramfilter.

Och ja, det var väl det jag ville säga inatt. Den där resumén får vi prova igen imorgon.

Avslutningsvis vill jag tillägga att nej. Jag har inte tyckt att livet är piss i två veckor (nu när jag läser tillbaka på texten ser jag att det kan tolkas så). Jag tycker att det har varit väldigt skönt att komma hem. Det är bara det att det känns som att någonting saknas! Troligtvis lite rosengyllengul färg.

God natt!

Jazz med ett öppet sinne

Hej!

Vet inte vad jag vill säga, men jag har bara ett enormt sug att uttrycka mig i text. Så läs det här med öppna sinnen. Eftersom jag just nu när jag skriver dessa ord inte vet vart texten kommer att bära mig.

I gymnasiet kallade vi det här flödesskrivning, oftast fick vi ett ord som eller en sak eller en mening som vi skulle börja med sedan var det bara att skriva på. Öppna sinnena och låta det flöda. Låta tankarna gå rakt ned i tangenterna. Fastnade vi skulle vi bara upprepa ordet vi fastnade på ett antal gånger till flödet öppnade sig igen.

Efter ett visst antal minuters flöde skulle vi läsa upp det vi skrev. Jag kommer ihåg att efter vårt första flödesskrivning blev jag förvånad att jag var en av de få som skrev i jag-form och direkt från mina egna tankar, upplevelser och åsikter. Många av mina klasskamrater skrev vackra fiktiva texter i sina flöden, jag skrev allt som oftast dagboksinlägg.

Jag har aldrig slutat att flödesskriva. Jag har alltid en textbok och en penna med mig i min väska där jag klottrar ned tankar, känslor (mest känslor) och saker jag ser. Jag skriver alltid med grunden i mig själv, allt är väldigt dagboksbaserat, kanske är det en dagbok. Enda skillnaden är att jag sällan berättar om min dag och jag skriver mer sällan än ofta. Förra året skrev jag varje måndag på väg hem från Matilda och våra Homelandkvällar. Nu skriver jag när jag har lust, när jag känner att jag behöver skriva av mig. När jag känner att jag behöver dokumentera mina tankar.

Den här bloggen är ingen vanlig blogg med dagens outfit eller berättelser om vad jag har gjort under dagen. Den här bloggen innehåller tankar och åsikter som jag bara måste dela med mig. Tankar som så länge har grott inom mig men som nu när jag bor här i Åre fått tid att utvecklas och filosoferats.

Jag tror mycket beror på att jag går extremt mycket här uppe. Jobbar jag går jag ca 10 000 steg om dagen, det är ungefär 40 minuter i friska luften. 20 minuter ned för berget och 20 minuter upp för. Jag njuter av dessa 10 000 steg, jag tackar ofta nej till skjuts eftersom den här promenaden är min och mina tankars promenad. Det är tiden då jag får bearbeta en dröm eller ett möte eller en dag. Mycket av det jag skriver ned dyker upp under denna promenad.

När jag bodde hemma hos mamma och pappa gick jag också väldigt mycket och det var också då jag skrev väldigt mycket. Det var under dessa promenader till och från skolbussen/gymet/jobbet jag kom på berättelser. Filmer.

Konstigt nog har jag aldrig lyckats skriva ned dessa berättelser. Sure, jag har börjat några gånger men jag har aldrig lyckats fortsätta och avsluta. Jag vet ärligt talat inte vad det beror på. Självklart har jag mina teorier. Men jag vet inte säkert. Kanske har det med att jag vill att det alltid ska vara perfekt, kanske har det med att jag inte har hela berättelsen klar när jag sätter mig ned, så jag vet inte vart jag ska börja. Kanske och mest troligt är anledningen till att jag inte kan skriva ned dessa historier är för att jag inte vet varför jag ska göra det. Jag kan inte svara på frågan "Vad vill jag med denna text?". Vill jag att det ska bli en riktig film? Vill jag att det ska bli en riktig bok? Vill jag att någon ska läsa texten och bli berörd?

Det är lätt att skriva här i bloggen för jag vet att det jag skriver skriver jag för både mig själv och för andra. Jag vill dela med mig av mig.

Jag vet varför jag skriver i min skrivbok. Jag skriver för att jag behöver "skriva av mig".

Men att börja skriva på ett manus... ja?

Jag vet att jag inte vill jobba med att skriva. Inte just nu, det är inte det som driver mig. Jag vill jobba med mat.

Jag känner lite så att jag är som dem som säger att de älskar att laga och skapa mat men vill inte jobba med det för då tror de att de kommer att tappa "glöden". Lite så känner jag just nu med mitt skrivande. Fast bara mitt fiktiva skrivande. Jag skulle aldrig tacka nej till att jobba som krönikör men för mig är det en annan sak. Som krönikör skriver man med bas i sig själv. Som fiktiv författare gör man inte det... typ.

Aja, nu har jag fått skriva av mig. Texten tog mig inte dit jag trodde att den skulle ta mig. Jag hade tänkt att jag skulle skriva lite om jazz och vad det gör med mig eller skriva lite om Pocahontas som jag såg om för sjuttioelfte gången. Men det får kanske bli en annan gång.

Här är den jazziga spellistan jag lyssnade på när jag skrev det här :)

Att vara 90-talist

På Facebook dök den här krönikan av Jenny Strömstedt upp i mitt newsfeed.
Herregud om det är så här vi 90-talister ses av allmänheten känner jag mig lite rädd! Jag tänkte ta tillfället i akt och påpeka lite saker som jag tänkte på med den här krönikan.

[...]konstaterar lärare på flera olika skolor att det nog finns faktorer som inte har med skolan att göra som får effekt på resultaten. "Den nya generationen barn har inte samma uthållighet. De tröttnar snabbare på en aktivitet, säger en fritidspedagog som jobbat i 40 år på låg- och mellanstadiet. De börjar med att fråga i stället för att ta reda på svaret själva. De kräver mycket mer vuxenhjälp". (ur: "En ny generation som vill glida genom livet", Expressen, 15/2-2014)

För det första finns det inga 90-talister kvar i mellanstadiet längre, där har vi kommit in på 00-generationen. För det andra känner jag verkligen inte igen mig i det där citatet. MIN generationen är generationen som har fått lära oss att det alltid finns ett svar på en fråga. Vi är generationen som inte nöjer oss med att en fråga lämnas obesvarad. Vi vill veta, och tar reda på det. Och om det innebär att fråga någon som vi ser som påläst och kunnig eller Google spelar det ingen roll.
Och för det tredje, hur sjutton tror den här människan att barn lär sig? Barn lär sig genom att fråga!

[...]Samtidigt berättar en bekymrad trafikskolelärare att uppemot hälften av alla körkortsaspiranter som tar teoriprovet för första gången kuggar. Studenterna tycker att det är tråkigt att plugga och testar om det går ändå, påstår han. (ur: "En ny generation som vill glida genom livet", Expressen, 15/2-2014)

Ja, plugga körkortsteori var tråkigt och det har det varit i alla tider. Och vad spelar det för roll att testa sina kunskaper? Klarar man det så klarar man det, klarar man det inte så klarar man det inte och får plugga lite till för att klara det. Och har inte folk i alla tider haft svårt med teoriprovet? Och har inte teoriprovet blivit svårare? Och om ni undrar, klarade jag och fem av mina jämnåriga vänner teoriprovet på första försöket... Så det så.

De är luststyrda, visar generationsforskarna. De har en osviklig "känna-efter" radar som med föräldrarnas hjälp är kalibrerad på att undvika allt som smärtar och är tråkigt och som leder till personliga uppoffringar.

De kommer möjligen också att lyckas med sin bedrift att glida genom livet utan att känna mjölksyran bränna i låren eftersom det fortfarande inte finns något svar på vilka krav som deras framtida värld kommer att ställa på dem. (ur: "En ny generation som vill glida genom livet", Expressen, 15/2-2014)

Med andra ord. Vi är lite lata, vi orkar inte att ta i. Vi gör inte mer än vad som krävs och väntar på "the big break". 

Jag hoppas verkligen inte att det är så här vi ska bli ihågkomna. 

Jag önskar att vi 90-talister ska bli ihågkomna som generationen som inte tog någon skit och följde våra drömmar. Jag önskar att vi 90-talister ska beundras för att vi satsade hårt på det vi verkligen ville göra, och det vi verkligen brann för.

Det är i alla fall så jag ser på mig och mina jämnåriga vänner. Vi är dem som jobbar för att tjäna pengar till "den där resan" och "den där bilen" och "den där lägenheten". Vi sätter upp ett tydligt (om än kortsiktigt) mål och jobbar mot det. Och när vi jobbar, jobbar vi effektivt och noggrant. Jag tror att det är här som andra äldre generationer ser oss som "glidargenerationen". Äldre generationen ser inte de kortsiktiga målen som vi faktiskt kämpar för.

Vi är uppfostrade att "det viktigaste är att man har kul" och att "det är viktigt att man prövar, för man vet inte förrns man har provat".

Många av oss vet inte vad vi vill göra i framtiden, men det vi vet är att vi vill göra något som vi tycker om. Så under tiden vi listar ut vad vi är ämnade för att göra "när vi blir vuxna" prövar vi oss fram, och väljer helst det som känns bra just nu. För varför ska vi ödsla tid på något som inte ger oss något eller något som vi inte trivs med?

En arbetsplats blir trevligare om de anställda verkligen vill vara där och att plugga blir lättare om man tycker att det är kul. Vi får bättre resultat (både på arbetsplats och i skola) om vi bryr oss om det vi håller på med - om vi lägger lite känsla i det.

Och jag tror att när vi väl hittar det vi verkligen brinner för, när vi hittat det vi vill göra kommer vi att ta i tills mjölksyran sprutar. Jag har en känsla av att min generation kommer att uträtta något makalöst. Vi som inte nöjer oss med att ha en obesvarad fråga.

 

Rättvisa

Vill ni veta något fascinerande? När jag var 18 år lärde jag mig att kvinnor och män i Sverige fortfarande inte har lika lön. När jag var arton.

Det var som att vakna upp ur en dröm. En underbar dröm där jag trodde att kvinnor vann kampen om lönerna runt 1995. Hur kunde jag ha blivit så vilseledd?

Nja, så konstigt är det väl inte jag är ju född 1991 det betyder att jag var 6 år när Spice Girls släppte "Wannabe". Jag är uppfödd på Girlpower! Alla kvinnor i min närhet var starka kvinnor med bestämda åsikter. Min farmor och min mormor var chefer där de jobbade. I skolan blev pojkar och flickor behandlade lika. Barnprogrammen var jämställda och min favorit Disneyfilm var Pocahontas.

Jag vet att min mamma och pappa aldrig aktivt har uppfostrat mig och min bror till ojämlikhet. Jag har fått lära mig att man behandlar alla människor som man själv vill bli behandlad. Jag har fått lära mig att jag måste sätta mig in i någons situation innan jag dömer. Så att kvinnor och män skulle få olika lön för samma jobb var och är ju helt absurt. Det går bara inte att få in i hjärnan att det är verklighet 2014!

Däremot finns det en sak som jag och alla mina väninnor i samma ålder har fått lära sig från barnsben och som jag tror är en anledning till att vårt samhälle ser ut som det gör. Ett samhälle där kvinnor objektifieras, ett samhälle där man inte kan ha en stor rumpa och ha den ifred. Ett samhälle där kvinnor blir slagna av de män som de ska kunna lita mest på.

Några av er kanske vet vad jag menar "Han är bara sån för att han tycker om dig", "bry dig inte om det - killar i hans ålder gör sånt", "Ta inte åt dig - det är normalt".

Jag har hört det här av alla vuxna, lärare, föräldrar, släktingar etc. Vuxna människor som jag har litat på och som jag har sett upp till har sagt det här till mig. INGEN har reagerat på att det kanske kan vara lite fel att säga så till en tjej som blir utsatt för hur hon ser ut, beter sig och låter. Ja ni förstår väl. Med idoler som Pocahontas och Spice Girls kan ni kanske föreställa er hur jag var i ung ålder. Inte rädd för att höras är väl hur man skulle sammanfatta det utan att gå in på detaljer. Jag blev utsatt för mobbing för att jag var annorlunda. För att jag hade självförtroende och mognad i litervis.

Jag ska inte säga att ingen ställde upp för mig. Det gjorde dem, mobbing är allvarligt och tas allvarligt av skolorna. Samtal med föräldrar, de som mobbar och den som blivit mobbad sker när mobbing rapporteras. Möten där man pratar om hur allvarligt det är och hur det inte ska hända igen. Den som har blivit mobbad får fullt stöd. Eller?

Jag kommer ihåg det så tydligt hur min lärare i mellanstadiet (fullt medvetande om att jag hade blivit mobbad) tyckte att jag överdrev när jag började gråta efter att killarna hade retats och till slut kastat saker (kommer inte ihåg exakt vad) på min rumpa. För att den var en sån bra måltavla. "Du överreagerar" "De är bara killar - de är sånna".

JAG fick en utskällning av samma (kvinnliga) lärare en gång för att jag skällde ut en kille när han puttade ned min kvinnliga klasskamrat i marken. Jag tog till de hårdaste ord jag hade. Jag svor och kallade honom idiot och fe. Just då kommer min lärare ut och skäller ut MIG för att jag svär. Aldrig har jag känt mig så sviken jag trodde hon kom ut för att stötta mig, men icke.

Oj, nu kände jag att jag tappade tråden. Jag blev alldeles uppjagad när mina barndomsminnen väcktes till liv. Det jag vill komma till är att jag tror inte att det krävs så svår psykologi för att lista ut varför vi kvinnor låter oss utsättas för alla douchebags där ute i världen. Varför utvecklingen går så långsamt för ett jämställt samhälle. Vi MÅSTE sluta lära pojkar och flickor att det inte är okej att mobbas (i brist på bättre ord (mobbing innefattar allt ont)) oavsett hur mycket man tycker om någon.

Vi kan inte lära upp unga tjejer att när hon mobbas får hon uppmärksamhet för att någon tycker om henne. Att det är så det fungerar. Det är ju helt galet!

Nej, den gyllene regeln ska tillämpas och följas. Det tycker jag i alla fall.

En låt som inspirerar mig just nu av två kvinnor som inspirerar ännu mer:

Stupid is what stupid does

Ikväll har jag sätt Forrest Gump för sjuttioelfte gången.

Jag älskar verkligen den filmen! Jag skulle faktiskt kunna gå så lång att säga att det är min absoluta favoritfilm alla kategorier!

Forrest Gump är en film som jag kan typ alla repliker i (och ja, jag sitter och mimar till filmen). Det bästa är att jag varje gång hittar något nytt att utforska. Ikväll insåg jag det briljanta med Mrs Gump (Forrests mamma) och alla underbara råd hon ger. Alla kan ju "Life is like a box of chocolates - you never know what you're gonna get" eller "Stupid is what stupid does" men det bästa av alla hennes råd insåg jag idag var "We all make our own destiny". Ta er tid och se den scenen länk har ni här.

Jag tror att jag såg Forrest Gump första gången när jag var 12 och sen dess har jag varit såld. Jag gråter och skrattar alltid till den här filmen och det finns några scener som jag alltid måste vara fullt koncentrerad på när de kommer. Bara för att jag tycker om dem så mycket och vill ta in så mycket känsla som de här scenerna kan ge mig.

Topp 3 i ordning efter hur mycket känsla de ger mig:

1) När Forrest får reda på att han är en pappa och han oroar sig över sin sons intelligens

2) När Forrest står i hallen och säger till Jenny "I'm not a smart man, but I know what love is"

3) I Washington DC när Forrest säger hej då till Jenny vid bussen och ger hennes douche till pojkvän en riktigt mördarblick.

Alla tre scener bidrar med olika känslor men de är verkligen tre av mina favorit-moments i filmen.

Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som gör att jag så fullkomligt älskar Forrest Gump men jag tror att det har lite att göra med filmens så naiva/brutala/känslosamma ärlighet.

Har du inte sett den måste du ta tag i det NU!

2013 en försenad årskrönika

Jisses misses, det var typ hundra år sedan jag skrev något här!

Jaja, det är väl bara att värma upp fingrarna...

Jag tänkte först sammanfatta 2013 för er eftersom det typ saknas på den här bloggen!

Plus för att utmana mig själv, se om jag kommer ihåg något liksom.

Så vi kör samma formulär som förra året : here we go!

Tvåtusentretton ett frågeformulär:

Gjorde du något i år som du aldrig har gjort förut?

Bytte jobb

Vilka länder besökte du?

England och Danmark

Är det något du saknade 2013 som du vill ha 2014?

Bra hörlurar

Vilket datum kommer du alltid att minnas?

Datum och datum... 1 Januari till och med 1 maj var väldigt bra

Vad är det bästa som hänt dig under året som gått?

Att jag bestämde mig för vad jag ville göra med mitt liv

Vilket var ditt största misstag?

Jag ångrar ingenting.

Vilket var ditt bästa inköp?

Ipaden

Vad spenderade du mest pengar på?

Mat och dryck

Vad gjorde dig riktigt glad?

Vännerna och vårsolen!

Har du varit sjuk eller skadat dig?

Jag ramlade på armen/axeln när jag provade Downhill...

Vilka låtar eller artister kommer få dig att tänka på 2013?

Typ alla i den här listan

Mådde du bättre eller sämre under 2013 än vad du gjort tidigare år?

Hela året var som en berg och dal bana så svårt att säga.

Finns det något du önskar att du lagt mer tid på?

Träningen

Finns det något du önskar att du lagt mindre tid på?

Youtube mellan klockan 23-02 (haha samma svar som förra året)

Hur var din julafton?

Firades i Åre med farmor, Sture, Camilla, Tobias, Julia och Elias. Supermysig!

Blev du kär?

I efterhand är den frågan svårtolkad.

Vilket program har varit det bästa på tv?

Homeland, Sherlock och Game of Thrones

Hatar du någon som du inte hatade förut?

Jag hatar inte människor.

Vilken var den bästa boken du läst under året?

The Fault in Our Stars av John Green

Vilken var din största musikaliska upptäckt?

Pink, helt galet bra live!

Önskade du dig något som du fick?

Ja.

Önskade du dig något som du inte fick?

Ja.

Vilken var årets bästa film?

Känn ingen sorg

Vad gjorde du på din födelsedag?

Åt hemmagjord pizza med min lillebror :)

Vilka var de intressantaste människorna som du träffade?

Mina knasiga arbetskamrater här i Åre

Vad fick dig att må bra?

Vårsolen

Vilken kändis var du mest sugen på?

George Clooney?

Vem saknade du?

Vilken var din bästa månad?

Mars

Finns det något som du skulle kunna ha gjort bättre?

Jag kunde ha vågat säga vad jag tänkte lite oftare

Hur kommer 2014 att skilja sig från 2013?

Ja, jag kommer ju inte att bo i samma stad som förra året så mycket helt enkelt!

2013 var året med många fester. När jag tänker på 2013 tänker jag på alla trevliga kvällsprat över glas med varierande alkohol och hur otroligt trevligt jag hade det. Visst jag tog ett steg i en helt annat riktning 2013 men det var ju i slutet av året så det är inte det jag tänker på när jag tänker på 2013. Jag kommer att tänka på alla människor jag har delat djupa (och väldigt mindre djupa) konversationer med och hur otroligt trevligt jag hade det. 2013 var året jag på riktigt kände mig som en ung "tjugonånting" istället för nåt som inte var tonåring eller vuxen.